Relationsterapi

Integrerande Relationsterapi

Mind/ Brain/ Body Integration

Par som tar kontakt med oss är ofta upprörda, arga, chockade, desperata och ledsna. Några är relativt nygifta och kan inte förstå hur de har rasat ner från kärlekens svindlande höjder till ett träsk av konflikter och hopplöshet.

Några har det bra tillsammans och vill lära sig mer om interpersonella möten i livet.
Vissa är singlar – fast beslutna att förstå mer om sig själva,  sina val av partners och vad som hindrar dem att känna sig livslevande. De vill lära sig påverka sina reaktioner och val. Många längtar efter nya målbilder som ska styra dem mot de val de själva valt.

Några par som kommer hit är förälskade, kanske nygifta eller bara nyfikna på att skapa en bra grund för sin relation. De har det fint tillsammans och är måna om sig själva och varandra. Några av dessa har redan skilsmässa som en tidigare erfarenhet och vet att det krävs medvetenhet och beslutsamhet för att leva i en kärleksfull relation.

Andra har varit gifta i många år. Trots att de tagit sig igenom både lugna och stormiga perioder är de upprörda över att deras äktenskap inte ger någon glädje och känner smärta över tristessen i livet. Vardagslivet kan vara fridfullt, men paren beklagar sig över att de inte har någonting gemensamt längre. De lever vid varandras sida i en besviken eller arg atmosfär, för var och en har sina vänner och intressen, i ett parallelläktenskap, som existerar för barnens skull.

De undrar om de någonsin kommer att bli förälskade i sin partner igen. Kan de någonsin överbrygga den klyfta av tystnad och vrede som vuxit mellan dem? Är det dags att inse misslyckandet och klippa av banden, och att hitta någon som älskar och förstår, någon som kan erbjuda en ny chans till den kärlek och trygghet, som vi alla längtar efter. Många har förälskat sig i någon annan än sin partner och slits mellan allas behov.
Vissa har redan separerat och upptäckt att det inte blev så mycket lättare som skilda, utan konflikterna lever fortfarande mellan dem. De vill lära sig förstå hur de kan mötas på ett nytt sätt.

Alla vill lära sig kommunicera på ett sätt som skapar kontakt, respekt och kärleksfulla relationer! En integrerande dialog med limbisk resonans och närvaro.

I vilket tillstånd paret eller personen än kontaktar oss, gör det “ont” om och när drömmen av den ideala kärleksrelationen gått i kras. Kärleksrelationen till varandra med även den till oss själva. I själva verket är det så att konflikter som vi oftast drabbas av, kan vara motorn till fördjupning och förändring.

Nytt som leder till det vi söker och längtar efter.
Så när vi ber om hjälp utifrån är det för att öka förståelsen av oss själva, integrera sätt att lugna vårt eget nervsystem, lära oss en kommunikations struktur “gå över bron” som hjälper oss att verkligen lyssna och ta in vår egen och den andres värld. Differentiera, sammanlänka och därmed integrera och skapa förändring.

Som du hör finns skäl att känna hopp!

Vad är det som händer i relationen?

Innan vi beskriver denna form av ”limbisk resonans dialog – Att gå över bron” till en annan, vill vi berätta vad som händer när vi blir förälskade respektive när vi tappar kärleken. Detta gör vi för att du ska förstå vad som händer när maktkampen – eller som Eva Berlander uttrycker det “kamp om makten” kommer igång i våra relationer. Vi måste undersöka de invecklade processer, både implicita och explicita, som pågår i mänsklig växt och utveckling. Vi måste se hur vi som varelser ingår i ett större system av hur saker och ting fungerar.

Trygg anknytning

Vi är djur som har ett utvecklingsprogram inkodat i våra gener. Vi startar våra liv i ett avspänt och glädjefyllt tillstånd, där vi känner samhörighet med allt och alla. Vid födseln är vår dominerande impuls att tillhöra och “knyta an” till andra. Vi är helt enkelt gjorda för kontakt.

Om våra föräldrar (andra vårdnadshavare eller personer som vi knutit an till, vår kultur m m) känner in och tonar in våra önskningar och behov tillräckligt väl och har förmåga att ge oss värme, trygghet och föda, så kommer vi att känna oss glada och levande. Detta sker speciellt när våra föräldrar kan lugna och reglera sina egna nervsystem och därmed även lugna sina barn. Här upplever vi balans och harmoni.
Vi kommer att på trygga, stadiga ben ge oss ut i livet och veta vilka vi är. Vi kan känna in våra gränser och uttrycka dem tydligt utan att kritisera eller fördöma andra. Vi kan även med tiden, lugna och reglera vårt eget nervsystem, som sen smittar vidare till nästa generation…

Naturligtvis är det inte riktigt så enkelt. Inte ens under de bästa förutsättningar kan föräldrar uppnå de perfekta förhållanden. Där alla behov tillfredsställs omedelbart och automatiskt i en trygg miljö. Ingen förälder kan vara tillgängliga varje minut. De kan inte heller alltid förstå och möta barnets behov. – (Vilken tur, då kan vi som föräldrar, släppa den skulden!)
Det är t o m så att den största sannolikheten för att små barn ska känna sig hörda, förstådda och få en respons som stämmer överens med dess behov, är att vi som vuxna (föräldrar) har förståelse och ”made sense” av hur vår egen historia påverkar vårt sätt att se livet och andra på.

Alla mer eller mindre implicita och explicita minnen lagras i vår hjärna och i vårt “system”. De minnen/ bilder kommer förr eller senare att visa sig i våra nära relationer. Relationer till vår partner, barn, kolleger föräldrar mm. Ofta dyker de upp som gräl och konflikter som “stjäl” mycket energi. Vi behöver kunskap, ”limbisk” resonans, empati och nya insikter för att göra medvetna val på ett nytt och kärleksfullt sätt. Ett sätt som leder till kärleksfulla relationer. Speciellt behöver vi lära oss att lugna och reglera våra egna och därmed varandras nervsystem.

Eftersom vår drift är att överleva, har vi tidigt utvecklat olika försvarsstrategier, som Eva på lite skoj kallar för “Armanikostymer” – för att de oftast är av den bästa kvalité´. Beroende dels på vårt temperament , dels på vad våra vårdnadshavare själva “burit” och “bär på” i sina egna hjärnor och medvetanden( erfarenheter och upplevelser), dels på arten av försummelse vi utsatts för av våra närmaste, kan vårt sätt att avvärja smärtan bli mycket olika. Vi kan ständigt gråta för att få uppmärksamhet. Kanske blir vi arga så fort något gör ont och lever efter principen “anfall är bästa försvar”. Eller så drar vi oss undan från beröring och uppmärksamhet och därmed förnekar att vi överhuvud taget har några behov. Vi stänger av våra känslor. De flesta ”går upp i huvudet” och försöker genom det lugna och reglera ett galopperande nervsystem. Andra tar vi till humorn i känsliga situationer…..

Hur vi än gör, vilka “kloka” beslut vi än har tagit genom livet, så ligger, intressant nog, dessa försvar som hinder för att vi ska få den kärlek vi söker!

 

Varför tar det dåliga i relationen överhanden?

Den impuls vi har att fästa oss vid någon är bara den första i en rad impulser som utvecklas allteftersom vi växer. När vi fäst oss vid någon och upplevt tryggheten i relationen, den s.k. anknytningsfasen, växer behovet att utforska världen. Vi förändras och vi behöver frihet att röra oss bort från våra föräldrar. Samtidigt behöver vi veta att föräldrarna finns kvar och att vi tryggt kan återvända till dem. Även här beror vår förmåga att klara uppgiften på hur väl våra föräldrar själva förstått denna impuls. Denna förmåga beror också på hur väl grunden lades under anknytningsfasen. Och så fortsätter det. Impulsen att utforska bereder väg för nästa impuls, den att etablera en identitetskänsla, hitta vem jag är i förhållande till andra människor och till min omgivning. Efter den fasen kommer utveckling av kompetens, att känna att jag utvecklar en färdighet i något och tillåter mig att göra någonting riktigt bra. Slutligen kommer den fas som handlar om förmågan att ge omsorg och skapa närhet till en annan människa.

Varje fas bygger på den föregående och bildar grunden för nya färdigheter. Varje “obesvarat behov” längs vägen minskar vår förmåga att på ett kompetent sätt handskas med nästa fas.

Vi integrerar det vi själva upplever genom vår uppväxt och vi integrerar även det som våra närmaste själva “bär på” / “burit på” och som de ännu inte förstått av sin egna historia.

Parallellt med detta socialiseras vi under hela barndomen. Vi formas av vår omgivning och anpassar oss till samhällets krav, ideal, värderingar och den kultur som vi växer upp i. Vi får budskap om vad vi ska göra, vad vi ska säga och hur vi ska uppföra oss . Vi har modeller för vårt beteende i vänner, lärare och TV-personligheter, och vi är nära vittnen till den relation våra föräldrar visar upp. Observanta och formbara som vi är, lär vi oss vad vi ska göra för att bli älskade och accepterade.

Vi överlever och berikas i samma grad som våra föräldrar varit kapabla att stödja vår utveckling och tillåtit sig själva och oss att vara dem vi är. Detta beroende på vad de har fått med sig från sina föräldrar i generation på generation. De flesta av oss har haft tillräckligt bra föräldrar, vi klarar oss i livet. Andra av oss har inte farit så väl och våra liv är begränsade av djupa “obesvarade behov”. Men alla ser vi mer eller mindre om våra liv, och försöker leva så gott vi kan. Det som har gjort “ont” dyker förr eller senare upp i våra relationer.

Vi “lever” våra försvar av Armanikosymer, som nu har blivit en del av vår identitet. Här lugnar vi nervsystemet så gott vi kan. Tyvärr tar vi till kortsiktiga beslut som känns bra i stunden, men som inte leder dit vi vill.

Vi överlever – men vi lever inte!

Att bli förälskad

När vi blir förälskade är vi övertygade om att vi hittat rätt!

Plötsligt ser vi livet i ett nytt ljus. Vi nafsar varandra i öronen och berättar allt för varandra; våra begränsningar och hämningar försvinner. Vi blir sexigare, smartare, roligare och har förmåga att ge mer. Vi beslutar oss för att vi inte kan leva utan den älskades närvaro. Nu känner vi oss hela och som oss själva. Vi kopplar av en stund. Slutligen känner vi oss trygga och drar en suck av lättnad och befrielse. Det verkar som om allting kommer att bli bra för oss i fortsättningen.

Men oundvikligen, ofta när vi flyttar ihop eller gifter oss, blir en massa saker fel allteftersom tiden går. I några fall brakar helvetet löst. Illusionens slöja faller av, och det verkar som om vår partner är annorlunda än vi först trodde att den var. Det visar sig att partnern har egenskaper som vi upplever att vi inte står ut med. Även egenskaper vi en gång beundrade irriterar oss nu. Gamla “sår” börjar värka när vi får för oss att vår partner inte kan eller inte kommer att älska oss och ta hand om oss på det sätt som vi en gång trodde. Våra drömmar går i kras.

Vår tro att vi är maktlösa vänds ibland till ilska, avstängdhet mm. Iklädda våra Armanikostymer lever vi våra försvar i “platsen emellan oss” – i mellanrummet. Eftersom vi tror att vår partner inte längre villigt ger oss vad vi behöver, ändrar vi taktik och försöker manövrera vår partner till att bry sig om oss t ex genom ilska, gråt, undvikande, skam, tystnad, öppen eller outtalad kritik. Vi vill få partnern att älska oss. Nu förhandlar vi om tid, kärlek, sysslor och presenter och vi mäter vår framgång i termer av vinst och förlust. Maktkampen och kampen om makten har börjat. Den kan fortsätta i många år, till dess att vi ger upp och separerar, tills vi hamnar i ett olustigt vapenstillestånd eller tills vi söker hjälp. Vi är då desperat angelägna om att känna oss livs levande och hela igen och att få tillbaka vår dröm om att kärleken finns för oss. Vi dras till en person av olika orsaker, Om detta finns det mycket forskning och litteratur.

Vår primitiva “gamla” hjärna den s.k. reptilhjärnan känner av en kombination av positiva och negativa centrala drag hos vår partner som vi kanske har upplevt hos våra föräldrar eller andra betydelsefulla vuxna under vår barndom. Vi ser i vår partner det vi har lagrat som associationer i vår egen hjärna. Vi ser det vi har sett och agerar på det – oavsett om det finns där eller inte…

Vi tror i förälskelsen att nu med “rätt” partner kommer våra obesvarade behov bli besvarade. Vilket naturligtvis också oftast också sker under själva förälskelse stadiet!!
Vi ser det vi vill se i förälskelsen och med kroppen full av “förälskelsedroger” tittar vi på varandra och oss själva med de mest kärleksfulla ögon.
När ”förälskelsedrogen” väl gått ur kroppen och vi vaknat upp till verkligheten så börjar vi se det mesta i ett annat ljus.
Igen ser vi det vi sett och vi reagerar på det vi tror att vi ser…och plötsligt tittar vi inte längre på varandra med de mest kärleksfulla ögonen, utan blicken är ibland eller ofta fylld av kritik, missnöje och besvikelse. Vi har tagit på oss Armanikostymen och dansar nu dansen av maktlöshet och längtan.

Imago betyder bild på latin

Imago Relationsterapi skapades ursprungligen av bl.a Harville Hendrix.
Vi ser de bilder som vi själva har med oss.
Speciellt ser vi det negativa… Det beror på att det är bättre för vår överlevnad att tro att en pinne är en orm än tvärtom.

Vi ser därför automatiskt fortare det som vi tror kan vara farligt för vår överlevnad, än det som är positivt och njutbart. Det vi har med oss känns igen, och vi försvarar oss på det sätt vi tror är det bästa för oss. Det sätt som vi lärt oss tidigt att använda.

När vi blir förälskade, när klockan ringer och hela jorden verkar vara en helt fantastisk plats, tror vi att äntligen har vi funnit någon som kan ge oss allt det vi behöver och mer därtill. Våra obesvarade behov kommer att bli besvarade. Hormonerna dansar runt i kroppen och under en tid är vi mer eller mindre bedövade av ett underbart rus.

Denna tid vara ej för evigt utan hormonerna återgår till normal nivå igen. Det ska de göra. För vissa av oss kan detta upplevas som en kris i sig och för andra tar det mer lugnare uttryck och förhållandet går in i en ny fas. Vi börjar dock se partnern ur ett annat perspektiv.

Vi börjar se olikhet och har oftast svårt att acceptera det vi ser. Vi kritiserar varandra på olika sätt. En del kritik riktar sig mot det vi aldrig själva fått tillgång till, annan kritik kan vara intressant nog – delar av oss själva som vi inte vill se och därför projicerar ut! En del bär naturligtvis partnern. Hur som helst så “triggar” vi varandras “ont” och implicita minnen.

Allt detta tycks vara ett utmärkt recept på en katastrof. Det kan vara förbryllande att allting fungerar på ett så sorgligt sätt. Hur skall vi komma tillrätta med att partnern sårar oss på samma sätt som våra erfarenheter säger oss och vi är infångade i ett beteendemönster som i sin tur också sårar vår partner?

Medvetenhet är nyckeln som ändrar allting. När vi lever våra implicita minnen om hur kärlek fungerar, är det en katastrof. Förr eller senare kommer scener från vår tidigare erfarenhet att spelas upp och när det gör det, så finns det en stor risk för att vi ser det vi sett och på så sätt konstruerar en verklighet som stämmer överens med detta. Och som i känsla kommer att upplevas med samma förödande konsekvenser. Det ger oss en unik möjlighet att med hjälp av vår nu kanske “svåra” partner snabbt hitta det som ligger i vägen för oss.

Vi kan nu lära oss att “leva i stället för att överleva”!

Konflikt är naturligt.
Vad vi måste förstå och acceptera är att konflikter måste uppstå. Det är naturligt. Den hårda sanningen är att grundvalen för en relation är olikhet och oförenlighet. Konflikt måste förstås som en gåva. Det är med denna kunskap som konflikt blir konstruktiv.

I vår kultur är man sällan medveten om denna process. Olikhet, konflikt och oförenlighet blir då orsak till skilsmässa. Det är en naturlig process att konflikter uppstår. Det finns inga ideala konfliktfria relationer. Det är bara en“barnslig” längtan efter lyckan och en förvrängning av den naturliga process, som ett möte mellan två innebär.

Skilsmässa löser ibland relationsproblemen men inte så ofta. Vi blir kanske kvitt vår partner, men ofta behåller vi tyvärr våra problem och forslar dem vidare till nästa förhållande. Förälskelsen ska ta slut. Den är naturen kraft som inledningsvis sammanfogar två människor i reproduktions syfte. För att återställa vår helhet behöver våra relationer framgångsrikt växa sig igenom alla de utvecklingsstadier i vilka vi fick för mycket eller för lite av det vi behövde under vår uppväxt. De goda nyheterna är, att fastän många par blir hopplöst låsta i maktkampen, så kan den också ta slut. Det känslomässiga band som skapas under förälskelsen gör att paret håller samman under de hårda tiderna.

Under processens gång hjälper vi oss själva och varandra att integrera och läka.

Detta sker genom att vi besöker varandra i limbisk kontakt, vi hyllar olikhet, vi berättar vår historia och ser logiken i den. Med stor närvaro, empati, värme och vuxen medvetenhet skapar vi nya “spår” i vår fantastiska hjärna! Vi skapar integrering både mellan vänster och höger hjärnhalva, våra implicita och explicita minnen och mellan våra hjärnor genom limbisk resonans.
Vi skapar ny anknytning och nya minnen för framtiden. Minnen som vi själva väljer. Här lär vi oss att lugna och reglera våra egna och varandras nervsystem.

Att bestämma sig för en medveten kärleksrelation

Verklig kärlek uppstår i platsen mellan oss människor. Det vi väljer att lägga in där – implicita och explicita minnen – blir vår relation. Våra beteenden mot varandra blir vår relation.
Vi lär oss ta av Armanikostymen, släpper maktlösheten och börjar leva det liv vi själva väljer.

Vad händer när ni kontaktar oss?

Vi rekommenderar alltid par att ge sig själva gåvan att delta på kursen; Att leva istället för att överleva. Detta oavsett var de befinner sig i sin relation.
Det är en kunskapshelg som bäddar för stor medvetenhet och nya insikter. Kursen finns även som en online utbildning. Många väljer båda, till ett reducerat pris.

Seminariet är uppbyggt på ett tryggt sätt. Varje deltagare delger endast det den själv vill. Vi vet av erfarenhet att många drar sig för stora grupper, därför väljer var och en hur aktiv man själv vill vara.

Seminariet hjälper er att se hur lika vi människor är och ger er kunskap om vad som “egentligen” styr vår relation. Vi tittar på frivilliga par som, på ett nytt sätt “besöker” varandra genom att mötas i den dialog som Eva Berlander kallar: ” Att gå över bron”.
Vi ser hur vi med humor, skratt och uppskattning kan ta oss till nya nivåer och hjälpa den mer allvarsamma resan.

Vi rekommenderar er alltid at starta med vår introduktions kurs; 10 steg mot nya möjligheter. En unik möjlighet – till förändring.

Efter seminariet/online utbildning

Många befinner sig på en ny plats efter en helg ihop med sin partner och de börjar tillsammans skapa “nytt” i sin relation. De ser nya möjligheter och håller insikterna vid liv genom att ta en fördjupningskurs (se “En fortsatt resa i Intimitet”) när de upplever att de börjar “tappa greppet”

Andra väljer att efter seminariet ta hjälp av en imagoterapeut. De kommer då till oss för att arbeta intensivt under en till två dagar, vid ett eller flera tillfällen. Detta för att få hjälp med att se sig som olika och med stor respekt och entusiasm besöka varandras världar och i och med det småningom skapa kärleksfullare relationer.

Ni kan välja att ta hjälp av en terapeut för att:

  • Skapa en medveten, passionerad och trygg kärleksrelation
  • Integrera dialogen “att gå över bron” och genom det lära er att differentiera så att ni kan lyssna, ta in och skapa ett verkligt integrerat och varmt möte.
  • Ta er själva och varandra på allvar och verkligen skapa den relation ni själva väljer och vill ha.
  • Eller – göra ett avslut, skiljas med respekt och värdighet för att gå vidare i livet